Julia Romanowska föddes i Bydgoszcz i Polen och kom till Sverige 1969 som politisk flykting. Jag fick höra talas om henne i Paris och det var därför inte alldeles av en slump som vi till slut träffades, på en fest hos en gemensam vän. Det ledde till att jag vid ett antal tillfällen blev inbjuden till Scensalong Romanowska, där musik och texter som inte tycktes kunna vistas i samma rum slog in kilar i varandra och i lyssnarna. Häftiga diskussioner eller upprörd tystnad följde.

​

      Detta var min första kontakt med den så kallade Schibboleteffekten. Det gav mig inblickar i hur starkt Julia präglats av sina föräldrars möte med mänsklighetens största ondska och att den ligger till grund för hennes forskning om människonaturen. Kan man påverka människor till större mänsklighet, mod, ansvarstagande, att våga ta ställning, att ingripa i världen?

​

      En sen höstkväll fick jag följa med i bil till Försvarsmaktens Luftstridsskola, långt utanför Stockholm. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig, visste bara att det på något sätt handlade om experimentell ledarskapsutveckling och att Julia tilldelats forskningsmedel från Vetenskapsrådet till en större studie. Jag fick så småningom en roll i studien, fick följa arbetet med den på nära håll men blev ändå på något sätt överraskad när jag blev inbjuden till doktorsdisputation på Karolinska Institutet, Neurovetenskapliga institutionen i oktober 2014. Improving Leadership through the Power of Words and Music.

​

     Därmed hade Julia blivit medicine doktor.

     Men när hade hon hunnit skriva den avhandlingen?

     Någon gång under Julias ledarskapsutbildning inhandlades en gigantisk blåbärspaj, rund till formen. Den fick mig att tänka på de stora, vidbrättade hattar Julia hade på sig när vi möttes i Humlegården eller Kungsträdgården i centrala Stockholm. Hennes tankar vet inga gränser men samtidigt har jag aldrig någonsin träffat henne utanför tullarna. Hon är som damen med hunden men utan hund, som den tungt lastade resenären men utan väska, ständigt i rörelse men med en sällsynt förmåga till stillhet.

​

      Innan forskningen kring Schibboleteffekten helt tog över och via avhandlingen ledde fram till boken Schibboleteffekten på Appell förlag, upptogs Julias liv mycket av musiken. Hon är utbildad slagverkare med en Masterexamen som solist och musikpedagog från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. I hennes lägenhet har jag sett en väldig marimba stå i ett hörn men jag har aldrig hört henne spela. Och då har hon ändå spelat i både Kungliga Filharmoniska orkestern och i Sveriges Radios symfoniorkester för att inte tala om hennes musikaliska medverkan i olika uppsättningar på Dramaten och Stadsteatern och Drottningholmsteatern. Men man kan ju inte få vara med om allt. Att hon läst på högskolan till programmerare/systemerare och med det i bagaget arbetat som till exempel verksamhetsanalytiker, organisationskonsult och ledarskapsutvecklare är annat som jag inte sett med egna ögon utan fått läsa mig till.  

 

      Empatisk, med stark tro på förändringens kraft och konstens kraft till förändring, så skulle jag vilja beskriva Julia Romanowska. Gåtfullt sluten, öppen för lek, med många strängar som man dock aldrig kan vara riktigt säker på vilka hon spelar. En unik röst som alltfler börjat lyssna på.

 

Jan Henrik Swahn, författare och reflektionsledare i Schibboletexperimentet