Jag kom till schibbolet oförberedd, nollställd, ovetande. Det skulle bjudas på ”underhållning”.

Men det blev så annorlunda. Intensivt, överrumplande, påträngande, omtumlande. Glädje och sorg, dissonans och harmoni, kunde kännas i kroppen samtidigt. Och de tvära kasten, avbrotten och övergångarna till något helt annat kunde vara påfrestande…Schibbolet är mer än en konfrontation med konst i vanlig bemärkelse. Vad jag kommer ihåg från den enda gången för 15 år sedan är stämningen, det kusliga, det upprörande, det oroväckande men också en strimma hopp. Och musiken som helt oväntat brakade igenom vid flera tillfallen och skakade om mig. Avtrycken i själen har stannat kvar under alla dessa år. 

Det var en oroande mörk vårkväll. Jag rörde mig inne i Kungliga Dramatiska Teaterns dunkla kulvertar, sökte rummet i huset där vår session skulle hållas och där alla förklädnader till sist skulle falla. Det var ett förrädiskt allkonstverk där ett stort mörker öppnade sig. Det var texter om hemska och obehagliga upplevelser, litteratur utan skönhet jag aldrig velat läsa, som öppnade sår i själen och fick golvet att öppna sig till slukhål för mig. Det går aldrig att återvända efter vissa resor, de finns kvar i ens sinne och livet blir aldrig detsamma, och detta tycktes mig själv en sådan resa. En berikande rite de passage i inre mening där två djupa tunnlar öppnar sig i ett väldigt valv: jag förstår dig och jag förstår mig.

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag befann mig i en »litterär salong«. Det jag och övrig publik »utsattes för« var en text av Elfriede Jelinek interfolierad med citat hämtade från Höga Visan i Bibeln. Redan här blev jag varse det mycket speciella med schibbolet. Jag blev berörd, så berörd att jag insåg att jag kanske aldrig mer skulle kunna skilja de båda texterna åt. Jag minns att jag tyckte diskussionerna drog iväg åt helt galet håll efteråt och att jag därför begärde ordet. »Kärleken är en sällsynt fågel«, sade jag. Jag minns det som att vild och kaotisk strid pågick i mig.